Anders Dahlquist

Anders tal i film på svenska, engelska och tyska:

Vi är nu i Dals Långed i Dalsland, ca 4 mil från Åmål, 3 mil från Mellerud och 3 mil från Bengtsfors. Jag har verkat här i ca 6 år. Jag kom hit från Uppsala där jag var i 25 år.

Ateljén vi nu befinner oss i är en kopia av den ateljén jag hade i Uppsala. Jag har alltid varit intresserad av stilen Jugend, 1920-tal och därför har jag format mina ateljéer i 20-tals stil med dekorationer som fanns på den tiden. Det är en rekonstruktion av jugendstilen, som jag har försökt skapa här.

På 60-talet arbetade jag med klassisk skulptur, porträtt olika byster... men sen på 70-talet hände något otroligt. Jag träffade en synskadad man som ville känna på mina skulpturer och när jag då fick höra att det var förbjudet för synskadade eftersom de kunde förstöra verken, så blev jag intresserad av att göra bilder som var taktila och som man fick känna på.

Det resulterade senare i en utställning med namnet Livets bilder som visades på flera platser i Sverige tillsammans med Synskadades riksförbund med texter i punktskrift. Det var en mycket spännande period och jag träffade väldigt många intressanta människor. Det roliga var att människor som såg och de som såg sämre kom att tala om samma bilder. Det ledde till intressanta möten mellan människor.

1980 var jag i Tanzania i Afrika på ett Sida-stipendium, där jag fick en fin kontakt med masajer. Masajkulturen är mycket intressant och jag fascinerades bl a av masajernas halssmycken i många starka klara färger.  De berättade att halssmyckena avbildade vattendroppar genomlysta av solen på grässtrån och skapade en stor färgrikedom. Därifrån kom min långa period med rundstavsskulpturer, som ni kan se här i galleriet och i skulpturträdgården.

Vartefter tiden gått har jag börjat utforska glaset –inte som glaskonstnär – utan med glaset som yta. Då kom jag tillbaka till strukturerna som jag arbetat med i bilder för seende och synskadade. Genomskinliga ytor, täckta ytor, olika kombinationer av infärgade glasskivor.

80-90-talet jobbade jag väldigt mycket med stora installationer i glas och gips. Det kunde vara uppemot 3,5 ton gips som jag använde i t ex installationen ”Uppbrott” under Kulturhuvudstadsåret. Tyvärr har jag som många andra konstnärer råkat ut för vandalism och mycket av det, som jag har gjort offentligt, har slagits sönder. Det har varit tråkigt och kostsamt.

Detta med att vara konstnär är ju svårt att leva på. Man måste nästan ha ett yrke vid sidan om. Så för mig har det varit hälften ett annat arbete och hälften min konst. Konsten är ju en drift och har man blivit fångad av den kan man inte låta bli att fortsätta.

Jag ser min konstbana som en kompensation för det jag saknat som barn. I mitt hem fanns det inget pojkrum. Mitt första ställe att skapa på var i en tvättstuga. Där var det inte så lätt för de tvättande damerna att få plats, när jag bredde ut mig med mina skulpturer.

Tiden gick och skulpturerna har förändrats i olika skeenden och när jag bildade familj blev det mycket barnskulpturer och olika uttryck. Jag betraktar mig som symboliker. Det innebär att jag jobbar symboliskt med metaforer och olika teman och det blir mer och mer förenklat ju längre man håller på. Man kan säga att reduceringen av former liknar det som en poet gör, när han skriver ner sina dikter. Det blir fragment som man sätter ihop.

Det intressanta med skulptur är att den förändrar rummet. I mötet med olika strukturer, omgivningar och ljus uppstår nya förhållanden och relationer. Jag känner alltid nyfikenhet på detta formspråk som förändrar sig hela tiden. Med måleriet är det något liknande. Men skulpturen är mer tredimensionell och man kan gå djupare in i materialet.

För mig har symbolen stjärnor varit något som följt mig genom åren. Det blir nästan alltid stjärnor i allt vad jag gör. Det är lite konstigt men de dyker upp med jämna mellanrum de här stjärnorna.

Många tycker också att det är konstigt att jag använder mig av bokmärken i vissa installationer. Mina barnbarn tycker att det är förfärligt när morfar har stulit ett bokmärke igen.

Nu ska jag avsluta den här genomgången av mina bilder. Sen jag kom till Dalsland har jag byggt upp ett galleri, som heter Solängens galleri och en skulpturträdgård, som kommer att utvecklas vartefter tiden går.

Jag hälsar alla välkomna att besöka Solängen och trädgården, Enetsvägen 22A, Dals Långed. Vid intresse tel 0531- 41419, mobilnr 073-6197348

Engelska:

We are now in Dals Långed in Dalsland, Sweden, situated 4 Swedish miles from Åmål, 3 miles from Mellerud and 3 miles from Bengtsfors. I have been working here for nearly 6 years. Before coming here I was in Uppsala for about 25 years.

The studio we are in is a copy of the art studio I had in Uppsala. I have always been interested in Art Nouveau (in Sweden called Jugend) from 1920 so conseguently I have decorated my studios according to that period. It is a reconstruction of the ”Jugendstil”, that I have tried to create here.

In the sixties I worked with classic sculpture, portraits, busts …but then in the seventies something extraordinary occurred. I met a man who could not see who wanted to touch my sculptures but by then I also got to know that it was forbidden to do so because of the risk of destroying pieces of art. This fact made me interested in creating pictures that you could touch. This is how I started to make an exhibition called Livets bilder, Images of life shown in several places  in Sweden together with Synskadades riksförbund – The National Association of the Visually Impaired with subtitles in braille. It was a very exciting period and I met many interesting people. I enjoyed the fact that seeing and not seeing persons were discussing the same pictures, which led to interesting meetings between the visitors.

1980 I was in Tanzania in Africa on a scholarship from Sida, Swedish International Development Cooperation Agency where I came in contact with massais. The culture of massai is very interesting and among other things their necklaces in clear bright colours fascinated me. I was told that the necklaces represented waterdrops on grass reflecting the sunlight with a palette of colours. This was my inspiration to a long period of sculptures of beads, shown here in the gallery and in my garden.

Later I began exploring glass - not as a glass artist - but glass as surfaces. That brought me back to the period working with structures for seeing and not seeing spectators; transparent surfaces, covered surfaces, different combinations of dyed glass.

In the eighties and nineties I worked very much with huge installations in glass and plaster. They could contain up to 3,5 ton plaster for example in my installation Uppbrott, Breaking up created during the Culture Capital Year in Stockholm.

Unfortunately I have been confronted with vandalism as many other artists. And many of my pieces of art have been destroyed. It has made me sad and it has been costly.

An artist life has difficulties when it comes to surviving. I have always had a part time job. Art is an instinct that you cannot get rid of. You just have to continue.

I consider my life with art as a compensation for what I missed as a child. In my home I did not have a room on my own. The first place I created in was in a laundry. So the washing ladies had difficulties with space when I spread out my sculptures.

Time passed and my sculptures have changed during different periods and after I married there were lots of child sculptures with various expressions. I call myself a symbolist. Which means that I am working symbolically with metafors and different themes more and more simplified by now. You could say that the reducing of forms is like a poet’s work when he is writing down his poems. I put fragments together.

Sculpture is interesting because it changes the room. When different structures meet the environment and the light, new relations are created. I am always curious to discover this language of forms changing all the time. It is something similar with painting. But sculpture is three dimensial och you can go deeper into the material.

The ”symbol” star has accompanied me through the years. They tend to show up in nearly all my works now and then. Many people think that is odd that I use bookmarks in some installations. My grandchildren criticize me for stealing their bookmarks.

Now I have come to the end of this talk of my art. After arriving in Dalsland I have built a gallery named Solängen and a sculpture garden, which I will develop in the future.

You are all welcome to visit Solängen and the garden, Enetsvägen 22A, Dals Långed.
My telephon number is 0531-41419 mobile 073-6197348.

Tyska:

Wir befinden uns jetzt in Dals-Långed, ca. 40 km von Åmål, 30 km von Mellerud und 30 km

von Bengtsfors entfernt.  Ich arbeite hier seit 6 Jahren.  Ich kam aus Uppsala,  dort war ich

25 Jahre tätig.

Das Atelier, in dem wir uns jetzt befinden,  ist eine Kopie des Ateliers,  das ich in Uppsala

hatte. Ich habe mich immer schon für den Jugendstil  interessiert, die  Zwanziger Jahre,

und  habe  deshalb mein Atelier im Stil dieser Jahre mit zeitgemässen Dekorationen aus-

gestattet. Es ist eine Rekonstruktion des Jugendstils, den ich versucht habe,  hier zu

erschaffen.

In  den Sechziger Jahren habe ich mit klassischer Skulptur,  Portraits und verschiedenen

Büsten gearbeitet…aber in den späten Siebziger Jahren  passierte mir etwas Unglaubliches.

Ich traf einen sehbehinderten  Mann, der meine Skulpturen befühlen  wollte  und als ich in

diesem  Zusammenhang  erfuhr,  dass  es  für  Sehbehinderte  verboten  war, da sie die

Werke beschädigen  könnten, fing ich an, mich dafür zu  interessieren , taktile Bilder zu er-

schaffen, die man befühlen konnte.

Dies resultierte später in einer Ausstellung mit dem Namen ” Bilder des Lebens ”, die dann

an mehreren  Orten in Schweden in  Zusammenarbeit mit dem Verein  für Sehbehinderte

mit Texten  in  Blindenschrift gezeigt wurde.

Das war eine sehr spannende Zeit und ich kam mit vielen interessanten Menschen zu-

sammen. Das Schöne war, dass Menschen, die sehen konnten und diejenigen ,die schlech-

ter sahen, nun über die gleichen Bilder sprechen konnten. Das führte  zu  interessanten

Kontakten zwischen den Menschen.

Im  Jahre 1980 erhielt ich ein Sida-Stipendium für Tansania in Afrika, wo ich einen  wunder-

baren Kontakt mit den Massais bekam.

Die  Massaikultur ist sehr spannend  und  u.a. faszinierte mich  ihr Halsschmuck in vielen

starken, klaren  Farben. Sie erzählten mir, dass der Halsschmuck die von der Sonne be-

leuchteten  Wassertropfen an Grashalmen abbildet und  somit ein grosses Farbenspektrum

erschafft.

Daher auch meine lange Arbeitszeit mit Rundstäben, die Sie hier in der Galerie und im Park

für  Skulpturen sehen können.

Danach habe ich damit begonnen, Glas zu untersuchen, nicht als Glaskünstler,sondern das

Glas als Oberfläche. Dabei stiess ich wieder auf Strukturen, mit denen ich bei Bildern für

Sehende und Blinde gearbeitet habe . Durchsichtige Flächen, undurchsichtige Flächen , ver-

schiedene Kombinationen mit eingefärbten Glasscheiben.

In den 80-ziger und 90-ziger Jahren arbeitete ich intensiv mit grossen Installationen in Glas

und Gips. Das konnten so an die 3,5 t Gips sein, die ich z. B. bei der Installation “ Aufbruch”

im  Kulturhauptstadt jahr benutzte. Leider wurde ich, wie viele andere Künstler auch, ein

Opfer für den Vandalismus  und vieles von dem, was ich für die Öffentlichkeit  gestaltete,

wurde zerstört. Das war deprimierend und kostspielig.

Es ist ja schwierig, von seiner Kunst zu leben. Am besten hat man gleichzeitig einen Beruf.

Daher habe ich auch meine Zeit aufgeteilt in Hälfte Arbeit, Hälfte Kunst.

Die Kunst ist ja eine Passion und ist man von ihr gefangen genommen, kann man es nicht

bleibenlassen, weiterzumachen.

Ich betrachte meine künstlerische Laufbahn als Kompensation für das, was ich als Kind ver-

misst habe. Zu Hause gab es kein Zimmer für mich. Der erste Platz, an dem ich künstlerisch

tätig wurde, war in einer Waschküche. Da war es platzmässig nicht so leicht für die Frauen,

als ich mich mit meinen Skulpturen breitmachte.

Die Zeit verging und die Skulpturen haben sich nach und nach verändert. Und als ich eine

Familie gründete, enstanden viele Kinderskulpturen und verschiedene Ausdrucksformen.

Ich betrachte mich als “Symboliker”. Das bedeutet, dass ich symbolisch mit Metaphern und

verschiedenen Themen arbeite und mehr und mehr vereinfache , je länger  die Arbeit fort-

schreitet. Man kann auch sagen, dass die Reduzierung von Formen dem ähnelt, was ein

Poet macht, wenn er seine Gedichte schreibt. Es enstehen Fragmente, die man dann zu-

sammenfügt.

Das Interessante mit Skulptur ist, dass sie den umgebenden Raum verändert. Beim Aufein-

andertreffen von verschiedenen Strukturen, Umgebungen und Licht entstehen neue Gege-

benheiten und Relationen. Ich verspüre immer Neugier auf diese Formsprache, die sich die  

ganze Zeit verändert. Mit dem Material ist es fast ähnlich. Aber die Skulptur ist eher dreidi-

mensional  und man kann tiefer in das Material hineingehen.

Für mich bedeuteten die Sterne  als Symbol etwas,  was mich in all den Jahren begleitete.

Es sind fast immer Sterne in allem, was ich erschaffe. Es ist schon ein bisschen eigenartig,

aber sie tauchen in stetigem Abstand auf, diese Sterne.

Viele finden auch eigenartig, dass ich bei  bestimmten Installationen Glanzbilder benutze.

Meine Enkelkinder finden es nicht so lustig, wenn sich der Opa wieder eins  ”geklaut” hat.

Hiermit beende ich die Durchsicht meiner Bilder. Als ich nach Dalsland kam, habe ich eine

Galerie gegründet, ”Solängens Galleri”,  und einen Skulpturpark eingerichtet, der nach und

nach weiter ausgebaut wird.